Vård
Hälso- och sjukvården i Sverige håller generellt en hög kvalitet. Personalen är hårt arbetande och välmenande. Det handlar egentligen inte om en medveten diskriminering eller strategi som gör att många hbtq-personer upplever mötet med vården som jobbigt. Det handlar heller i första hand inte om resurser utan om kunskap. Visserligen finns det vårdpersonal och särskilda mottagningar som har gedigen kunskap kring frågor som rör hbtq-personer. Problemet är att det i det vardagliga mötet med vården inte finns tillräcklig kunskap.

Bristande kunskaper om hbtq-personers livsvillkor, bristande förståelse och insikt i vad det innebär att vara hbtq-person får konkreta konsekvenser för den vård hbtq-personer erbjuds. Det kan leda till att man inte tar relevanta prov eller ställer relevanta frågor. Särskilt problematiskt kan detta vara för unga i kontakten med ungdomsmottagningar eller elevhälsan där osäkerhet och egen okunskap kan göra situationen väldigt jobbig.

Den enkla utgångspunkten är att alla borde få bli sedda för den de är. För att uppnå det inom vården krävs utbildning och kunskap. Det är rimligt att ställa krav på att man inom utbildningar sjuksköterskor, läkare, kuratorer m fl. ger studenterna en kunskap om hbtq-frågor så att de är väl rustade för att oavsett var i landet de kommer att jobba kan se att det finns hbtq-personer som de möter i sin vardag.  Det är också rimligt att ställa krav på kommuner, landsting och regioner att de aktivt arbetar för att tillförsäkra att personal inom vården och omsorgen har tillräcklig kunskap för att ge medborgarna ett bra bemötande och en god omvårdnad.

Psykisk hälsa
Vi vet att psykisk ohälsa och suicidrisk är signifikant högre bland hbtqi-personer än den övriga befolkningen. I Folkhälsorapporten 2019–2020 så framgår ingenting om hbtqi-personers utsatthet, psykisk ohälsa eller hur man jobbar inom detta område.

HIV och STI
Hiv har funnits i samhället i 30 år. När den bröt ut på 80-talet förde den med sig den rädsla och skräck. Mycket hände i AIDS-hysterins kölvatten på 80-talet. 1987 infördes den sk bastuklubbslagen vilken innebar att politiker försökte stoppa smittspridningen av hiv genom att inte tillåta sammankomster i lokaler som var inredda för att kunna underlätta sexuella förbindelser. Detta var inte framgångsrikt och 2004 upphävdes bastuklubbslagen.

Det pågår numera ett omfattande preventivt arbete mot hiv, på nationell, landstings- och kommunalnivå. Detta är viktigt, eftersom hiv är till stor skada för såväl den enskilde som samhället. Det preventiva arbetet sker såväl som genom kunskapsspridning, testning som rådgivning. Staten tillför varje år pengar i kampen mot hiv, som fördelas till ideella organisationer, landsting, regioner och kommuner.

Människor som lever med hiv bemöts idag bättre än på 80-talet, men fortfarande finns det rädsla, okunskap och förutfattade meningar. Många som lever med hiv vittnar om att informationsplikten inte gör det lättare att tala om hiv, snarare tvärtom, det skapar ett stigma för hiv-bäraren.

Tack vare bromsmedicinernas tillkomst har dödligheten pga hiv minskat. Lagstiftningens (läs smittskyddslagen) koppling till hiv har däremot inte hängt med i utvecklingen. Enligt smittskyddslagen ska den som är drabbad av hiv informera den som kan bli utsatt för smittorisk. Detta innebär att du måste informera din sexpartner att du är hiv-positiv. Den som försökt överföra hiv eller exponerat andra för hiv lagförs och straffas enligt brottsbalken. Detta skapar knappast incitament till att fler vill testa om de bär på smittan, även om många i Sverige faktiskt testar sig. Detta samtidigt som fler borde ta ansvar för sina sexuella handlingar och gå och testa sig. Många bär på infektionen utan att veta om det, vilket innebär en relativt stor smittorisk. Virusmängden i blodet är störst hos de hiv-positiva som inte medicineras.

Informationsplikten riskerar invagga människor i en falsk trygghet, att det är den som lever med hiv som ska berätta det och därefter ska säker sex tillämpas. Ansvaret för att skydda sig vid sex skulle bli bättre om alla inblandade delade ansvaret. Var och en måste ta eget ansvar vid sex.

Det är dags att vi omvärderar lagstiftningen runt hiv. Infektionen är inte vad det tidigare var och den lagstiftning som finns idag kan i vissa fall vara kontraproduktiv och skulle behöva moderniseras. Därför behöver informationsplikten vid hiv ses över. Det är viktigt att vi ökar fokus på att den enskilde måste ta eget ansvar för att inte bli smittad.

Blodgivning
1983 gick RFSL ut och rekommenderade landets homo- och bisexuella män att inte lämna blod för att inte riskera att hiv spreds via blodgivare. Även Socialstyrelsen gick på denna linje och under många år var det helt förbjudet för män som har sex med män (MSM) att lämna blod. Sedan 2012 är detta förbud borttaget och istället infördes en karenstid på 12 månader för att lämna blod för MSM samt för kvinnor som hade haft sex med män som har sex med män. Karensen innebär att en man under de senaste 12 månaderna inte får ha haft sex med en annan man, eller som kvinna inte haft sex med man som har haft sex med man. Efter 12 månader kan man återigen prövas som blodgivare i enlighet med Socialstyrelsens regler.

Denna karens fokuserar dock inte på riskbeteende utan gäller alla MSM. Även ett bögpar som lever i ett strikt monogamt förhållande sedan flera år avkrävs celibat under ett års tid för att godkännas som blodgivare vilket rent praktiskt innebär att väldigt få homosexuella män kan komma ifråga som blodgivare oavsett vilken typ av liv de lever.

För andra än MSM gäller en karens på tre månader efter att man har haft en ny sexualpartner innan man får lämna blod. Dock kan tilläggas att det är exakt samma tid som gäller som kortaste tid mellan två blodgivningstillfällen för män ändå, vilket innebär att en heterosexuell person kan ha ny sexualpartner precis efter varje blodgivningstillfälle och ändå vara godkänd när det är dags för nästa blodgivningstillfälle.

Dock är det så att vi har alldeles för få blodgivare i landet för att vara självförsörjande. För att till exempel klara Stockholms läns behov ansågs det 2011 behövas ungefär 20 000 blodgivare ytterligare utöver de 44 000 personer som redan lämnade blod 2010. Detta var en minskning av antalet blodgivare och mängden blod som lämnades mot året innan. Att i det läget tacka nej till MSM och kvinnor som har sex med män som har sex med män är kortsiktigt och kan innebära direkt fara för dem som behöver blod, då det med jämna mellanrum händer att blodlagren håller på att tömmas.

Detta skulle kunna motverkas genom att sänka karenstiden för MSM till samma som för heterosexuella med nya sexualpartner. Detta skulle öppna för att fler homosexuella än i dag skulle kunna komma ifråga som blodgivare, samtidigt som man fortsatt har en säker karens som överstiger det fåtal veckor som det tar från överföringstillfället innan man har utvecklat antikroppar mot viruset.

HPV-vaccin
Idag finns ett nationellt vaccinationsprogram för HPV so förebygger livmoderhalscancer. Forskning visar att detta HPV-vaccin inte bara skyddar mot livmoderhalscancer, utan även mot anal-, penis-,hals-, och tonsillcancer samt kondylom.

Vissa av de cancerformer som kan orsakas av HPV-viruset drabbar bland män framförallt män som har sex med män. Detta beror på många sexpartners i kombination med begränsat antal individer i populationen vilket leder till ackumulation av HPV-viruset bland MSM. Dessutom är risken hög att drabbas även hos personer som lever med hiv vilket beror på att HIV+ har nedsatt immunförsvar vilket leder till ökad risk för infektioner men framförallt är risken för svåra konsekvenser av infektionen högre för HIV+ än normalbefolkningen. Venhälsan uppskattar att ca 15 % av deras besökare bär på cancerogena HPV-virus, bland dem som bär på hiv är det dubbelt så vanligt. Ökningen av de typer av cancer som kan kopplas till HPV har lett till allmän vaccinering i bland annat Kanada, Österrike och Australien men inte i Sverige.

Det finns goda grunder att erbjuda HPV-vaccin till fler grupper som män som har sex med män och personer som bär på hiv.

Trots att det är ett effektivt sätt att minska spridning av HPV och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Det sistnämnda då vaccinet skyddar mot kondylom som är en av våra vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar.

Öppna Moderater vill att:
– en utredning tillsätts för att utreda om informationsplikten avseende hiv/AIDS ska avskaffas.
– även riskgrupper som MSM upp till och med 26 år och personer som bär på hiv ska erbjudas HPV-vaccin.
– samma villkor att lämna blod gäller för MSM som heterosexuella blodgivare.