HIV OCH STI

Hiv har funnits i samhället i 30 år. När den bröt ut på 80-talet förde den med sig den rädsla och skräck. Mycket hände i AIDS-hysterins kölvatten på 80-talet. 1987 infördes den sk bastuklubbslagen vilken innebar att politiker försökte stoppa smittspridningen av hiv genom att inte tillåta sammankomster i lokaler som var inredda för att kunna underlätta sexuella förbindelser. Detta var inte framgångsrikt och 2004 upphävdes bastuklubbslagen.

 

Det pågår numera ett omfattande preventivt arbete mot hiv, på nationell, landstings- och kommunalnivå. Detta är viktigt, eftersom hiv är till stor skada för såväl den enskilde som samhället. Det preventiva arbetet sker såväl som genom kunskapsspridning, testning som rådgivning. Staten tillför varje år pengar i kampen mot hiv, som fördelas till ideella organisationer, landsting, regioner och kommuner.

Människor som lever med hiv bemöts idag bättre än på 80-talet, men fortfarande finns det rädsla, okunskap och förutfattade meningar. Många som lever med hiv vittnar om att informationsplikten inte gör det lättare att tala om hiv, snarare tvärtom, det skapar ett stigma för hiv-bäraren.

Tack vare bromsmedicinernas tillkomst har dödligheten pga hiv minskat. Lagstiftningens (läs smittskyddslagen) koppling till hiv har däremot inte hängt med i utvecklingen. Enligt smittskyddslagen ska den som är drabbad av hiv informera den som kan bli utsatt för smittorisk. Detta innebär att du måste informera din sexpartner att du är hiv-positiv. Den som försökt överföra hiv eller exponerat andra för hiv lagförs och straffas enligt brottsbalken. Detta skapar knappast incitament till att fler vill testa om de bär på smittan, även om många i Sverige faktiskt testar sig. Detta samtidigt som fler borde ta ansvar för sina sexuella handlingar och gå och testa sig. Många bär på infektionen utan att veta om det, vilket innebär en relativt stor smittorisk. Virusmängden i blodet är störst hos de hiv-positiva som inte medicineras.

Informationsplikten riskerar invagga människor i en falsk trygghet, att det är den som lever med hiv som ska berätta det och därefter ska säker sex tillämpas. Ansvaret för att skydda sig vid sex skulle bli bättre om alla inblandade delade ansvaret. Var och en måste ta eget ansvar vid sex.

Det är dags att vi omvärderar lagstiftningen runt hiv. Infektionen är inte vad det tidigare var och den lagstiftning som finns idag kan i vissa fall vara kontraproduktiv och skulle behöva moderniseras. Därför behöver informationsplikten vid hiv ses över. Det är viktigt att vi ökar fokus på att den enskilde måste ta eget ansvar för att inte bli smittad.

 

Blodgivning

1983 gick RFSL ut och rekommenderade landets homo- och bisexuella män att inte lämna blod för att inte riskera att hiv spreds via blodgivare. Även Socialstyrelsen gick på denna linje och under många år var det helt förbjudet för män som har sex med män (MSM) att lämna blod. Sedan 2012 är detta förbud borttaget och istället infördes en karenstid på 12 månader för att lämna blod för MSM samt för kvinnor som hade haft sex med män som har sex med män. Karensen innebär att en man under de senaste 12 månaderna inte får ha haft sex med en annan man, eller som kvinna inte haft sex med man som har haft sex med man. Efter 12 månader kan man återigen prövas som blodgivare i enlighet med Socialstyrelsens regler.

Denna karens fokuserar dock inte på riskbeteende utan gäller alla MSM. Även ett bögpar som lever i ett strikt monogamt förhållande sedan flera år avkrävs celibat under ett års tid för att godkännas som blodgivare vilket rent praktiskt innebär att väldigt få homosexuella män kan komma ifråga som blodgivare oavsett vilken typ av liv de lever.

För andra än MSM gäller en karens på tre månader efter att man har haft en ny sexualpartner innan man får lämna blod. Dock kan tilläggas att det är exakt samma tid som gäller som kortaste tid mellan två blodgivningstillfällen för män ändå, vilket innebär att en heterosexuell person kan ha ny sexualpartner precis efter varje blodgivningstillfälle och ändå vara godkänd när det är dags för nästa blodgivningstillfälle.

Dock är det så att vi har alldeles för få blodgivare i landet för att vara självförsörjande. För att till exempel klara Stockholms läns behov ansågs det 2011 behövas ungefär 20 000 blodgivare ytterligare utöver de 44 000 personer som redan lämnade blod 2010. Detta var en minskning av antalet blodgivare och mängden blod som lämnades mot året innan. Att i det läget tacka nej till MSM och kvinnor som har sex med män som har sex med män är kortsiktigt och kan innebära direkt fara för dem som behöver blod, då det med jämna mellanrum händer att blodlagren håller på att tömmas.

Detta skulle kunna motverkas genom att sänka karenstiden för MSM till samma som för heterosexuella med nya sexualpartner. Detta skulle öppna för att fler homosexuella än i dag skulle kunna komma ifråga som blodgivare, samtidigt som man fortsatt har en säker karens som överstiger det fåtal veckor som det tar från överföringstillfället innan man har utvecklat antikroppar mot viruset.

 

PrEp

Det finns en profylaktisk metod som kallas PrEP (Pre-exposure prophylaxis) och denna innebär att en person som finner sig själv ha risk att bli utsatt för hiv då tar en daglig tablett (vanligen Truvada) som mycket effektivt förhindrar överföring av hiv.

Personer med känd hiv har i Sverige vanligen effektiv hiv-behandling som förhindrar smitta, varför PrEP inte är aktuellt för deras partners.
Normalt brukar man rekommendera PrEP i grupper där >3% förväntas få hiv per år. I Sverige har vi en ganska liten spridning av hiv, men det finns grupper av MSM (män som har sex med män) som har högt risktagande och som därmed skulle ha nytta av PrEP.
Det är naturligtvis nödvändigt att regelbundet testa för hiv, om man använder sig av PrEP, så att personer som inte redan är smittade använder sig av Truvada, för då kan man utveckla resistens.

Redan idag används PrEP av personer som själva skaffar Truvada på nätet. Detta är naturligtvis inte bra med tanke på risken att bilda resistenta virus.
En viktig faktor i detta sammanhang är därför att läkare bör kunna förskriva PrEP, för att få en bättre kontroll över hur och av vem PrEP används. Detta för att minska risken för att resistenta virus uppstår.

 

HPV-vaccin

Idag finns ett nationellt vaccinationsprogram för HPV som gäller flickor då HPV-vaccin förebygger livmoderhalscancer. Detta erbjudande borde på ett eller annat sätt utsträckas till fler grupper. Forskning visar att detta HPV-vaccin inte bara skyddar mot livmoderhalscancer, utan även mot anal- penis- hals- och tonsillcancer samt kondylom.

Vissa av de cancerformer som kan orsakas av HPV-viruset drabbar bland män framförallt män som har sex med män. Detta beror på många sexpartners i kombination med begränsat antal individer i populationen vilket leder till ackumulation av HPV-viruset bland MSM. Dessutom är risken hög att drabbas även hos personer som lever med hiv vilket beror på att HIV+ har nedsatt immunförsvar vilket leder till ökad risk för infektioner men framförallt är risken för  svåra konsekvenser av infektionen högre för HIV+ än normalbefolkningen. Venhälsan uppskattar att ca 15 % av deras besökare bär på cancerogena HPV-virus, bland dem som bär på hiv är det dubbelt så vanligt. Ökningen av de typer av cancer som kan kopplas till HPV har lett till allmän vaccinering i bland annat Kanada, Österrike och Australien men inte i Sverige.
Det finns goda grunder att erbjuda HPV-vaccin till fler grupper som pojkar, män som har sex med män och personer som bär på hiv. Internationella undersökningar visar att vaccin skyddar pojkar mot HPV. Vaccination av pojkar omfattas idag inte av högkostnadsskyddet för läkemedel. Trots att det är ett effektivt sätt att minska spridning av HPV och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Det sistnämnda då vaccinet skyddar mot kondylom som är en av våra vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar.
Då pojkar också drabbas av HPV och för smittan vidare bör de självklart också vaccineras. Det finns studier som visar att vaccination av pojkar leder till minskad prevalens av HPV hos flickor. Att vaccinera både pojkar och flickor leder till minskad prevalens av HPV i hela populationen än att bara vaccinera ena könet. Högst effekt blir det av vaccinet om individen vaccineras innan sexuell debut. 12 år har fastställts som en bra ålder för vaccinering av både flickor och pojkar. För att skydda MSM är det viktigt att vaccinera alla vid 12 års ålder eftersom det är praktiskt svårt att se vilka som kommer bli MSM i vuxen ålder. Efter sexdebut minskar effekten av vaccinet och därav kan vaccinering av MSM diskuteras. Bästa sättet att skydda MSM gruppen från HPV är att vaccinera alla pojkar vid 12 års ålder.Idag finns ett nationellt vaccinationsprogram för HPV som gäller flickor då HPV-vaccin förebygger livmoderhalscancer. Detta erbjudande borde på ett eller annat sätt utsträckas till fler grupper. Forskning visar att detta HPV-vaccin inte bara skyddar mot livmoderhalscancer, utan även mot anal- penis- hals- och tonsillcancer samt kondylom.

Vissa av de cancerformer som kan orsakas av HPV-viruset drabbar bland män framförallt män som har sex med män. Detta beror på många sexpartners i kombination med begränsat antal individer i populationen vilket leder till ackumulation av HPV-viruset bland MSM. Dessutom är risken hög att drabbas även hos personer som lever med hiv vilket beror på att HIV+ har nedsatt immunförsvar vilket leder till ökad risk för infektioner men framförallt är risken för  svåra konsekvenser av infektionen högre för HIV+ än normalbefolkningen. Venhälsan uppskattar att ca 15 % av deras besökare bär på cancerogena HPV-virus, bland dem som bär på hiv är det dubbelt så vanligt. Ökningen av de typer av cancer som kan kopplas till HPV har lett till allmän vaccinering i bland annat Kanada, Österrike och Australien men inte i Sverige.

Det finns goda grunder att erbjuda HPV-vaccin till fler grupper som pojkar, män som har sex med män och personer som bär på hiv. Internationella undersökningar visar att vaccin skyddar pojkar mot HPV. Vaccination av pojkar omfattas idag inte av högkostnadsskyddet för läkemedel. Trots att det är ett effektivt sätt att minska spridning av HPV och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Det sistnämnda då vaccinet skyddar mot kondylom som är en av våra vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar.
Då pojkar också drabbas av HPV och för smittan vidare bör de självklart också vaccineras. Det finns studier som visar att vaccination av pojkar leder till minskad prevalens av HPV hos flickor. Att vaccinera både pojkar och flickor leder till minskad prevalens av HPV i hela populationen än att bara vaccinera ena könet. Högst effekt blir det av vaccinet om individen vaccineras innan sexuell debut. 12 år har fastställts som en bra ålder för vaccinering av både flickor och pojkar. För att skydda MSM är det viktigt att vaccinera alla vid 12 års ålder eftersom det är praktiskt svårt att se vilka som kommer bli MSM i vuxen ålder. Efter sexdebut minskar effekten av vaccinet och därav kan vaccinering av MSM diskuteras. Bästa sättet att skydda MSM gruppen från HPV är att vaccinera alla pojkar vid 12 års ålder.

 

Öppna Moderater vill att:

– en utredning tillsätts för att utreda om informationsplikten avseende hiv/AIDS ska avskaffas.

– att det nationella vaccinationsprogrammet för HPV-vaccin utökas till att omfatta även pojkar på samma villkor som flickor,

– även riskgrupper som MSM upp till och med 26 år och personer som bär på hiv ska erbjudas HPV-vaccin.

– samma villkor att lämna blod gäller för MSM som heterosexuella blodgivare.

– PrEp ska kunna förskrivas på recept i Sverige.

FRÅGA OSS!

Är det något du undrar över? Kontakta oss via det här formuläret så hör vi av oss till dig via mail.

EVENT

SENASTE NYTT